Det finns några personer som jag jag är så tacksam för.

Det finns några personer som jag jag är så tacksam för. Min dotter Emma är jag så otroligt tacksam för att jag har i mitt liv, Efter förra samtalet vi hade i veckan så spann tankarna vidare så jag ringde upp henne idag och berättade att min hjärna går på 100% hela tiden och det känns inte som att den går att stänga av eller pausa.

Sen har vi Mackan och Maria också, jag inte hade levt idag om det inte vore för dom och alla mina barn.

Då hade vi innan pratat om ADHD, när jag lyssnade på henne så kan det vara mycket möjligt att jag har haft det hela tiden under hela min uppväxt. Så jag har tagit beslut på att boka in en tid för att se om det går att utreda om jag har det.

Jag har letat med ljus och lykta efter en förklaring på varför alla tankar sätter igång och fullkomligt bränner sönder hjärnan när jag får mycket att göra eller blir stressad. det är en väldigt konstig känsla att känna att man har kontroll och världen runt om kring är lugn och sansad men hjärnan slappnar aldrig av.

Har aldrig hittat en anledning men om det kan vara ett av mina problem så skulle jag bli väldigt glad om det gick att korrigera.

Jag har även upptäck en sak med mig som är så skön att få reda på varför jag blvit så stressad under åren. Det har varit min egen rädsla för att visa mig sårbar och ärlig mot mig själv i olika situationer.

Jag har även upptäckt att jag var livrädd för att vara mig själv i min tidigare relation istället för att vara den jag är och acceptera allting som det är så har jag anpassat mig till varje läskigt lite förtäckt hot.

Jag vet en sak som jag varit livrädd för och slagit knut på mig själv är första gången som mitt X berättade att det är alltid hon som gör slut med sina pojkvänner och dom brukar inte få en anledning till varför det hände. det har jag brottats med sedan dag 1.

Jag med mina rädslor skapade ångest för mig själv för rädda något innan det ens har skett något med relationen. Jag får skylla mig själv men det var väldigt skönt att komma till den slutsatsen.

Just nu så har jag aldrig känt så här tidigare, lugn och harmonisk ingen ilska inget hat, inga dåliga tankar alls. tänk om jag skulle bli diagostiserad med något ADHD eller liknande som även kan göra så hjärnan varvar ner jag skulle vara närmre lycka då än någonsin.

Jag kan släppa allt nu och gå vidare……..sakta men säkert. Nu är jag trygg, jag har klippt banden med mitt X och det är inte någon hemlighet längre så jag kan inte åka in i den förvridna världen igen.

Det finns några personer som jag är så tacksam för. men herre jösses vilka problem jag satt upp för mig själv. Eller jag menar vilken uppväx jag var med om.

Det har kommit fram så många saker när jag har pratat med Emma som är så viktiga att hantera som jag blundat för i hela mitt liv.

Nu har jag kommit till en intressant frågeställning.

Nu har jag kommit till en intressant frågeställning. Som jag inte har svar på. Jag kommer behöva skriva ner detta och redigera om vart annat.

När jag vaknade i morse så började tankar spinna loss som dom alltid gör i mitt huvud. det är svårt att beskriva hur det känns för mig på samma sätt så kan jag inte förstå hur det känns för andra människor. ända fram tills jag var 45 så har jag aldrig funderat på varför jag gör som jag gör, jag är 100% känslostyrd.

Det finns ingen logik i hur jag tar mig an saker, logiken kommer senare när jag ska lösa sakerna jag står inför vilket är skit kul.

Problemet jag märkt att vara känslostyrd är att jag alltid agerar med mina känslor och jag pratar med mina känslor som guidar mig i möten med nya och bekanta människor.

Det finns säkert en fin klassifiering på på min typ av personlighet, men eftersom jag aldrig ifrågasätter mina beslut och bara ger in till mina impulser så kan vad som helst hända.

Jag måste ändå säga det att under all mina levnads år som jag träffat personer så kan jag inte minnas några speciella tillfällen som inte var kul och intressanta.

Vad menar jag då med känslomässigt styrd, när jag befinner mig i en situation så reagerar jag eller agerar jag på hur det känns i kroppen/hjärnan beroende på vilken information jag får. sällan som jag analyserar och tänker logiskt vid såna tillfällen om ens någon gång.

Här kommer det stora problemet om jag då är med om något kul eller spännande så skarattar jag eller blir väldigt intresserad av vad som kommer att ske.

Men om det då är skrämmande eller hotfullt eller läskigt så blir jag rädd, min puls går upp och slår jättefort, tankarna sätter igång och går i super speed och målar upp olika scenarion som kan tänkas utspela sig. det är verkligen skitjobbigt.

Det känns som jag inte lärt mig att hantera hotfulla saker, det är inte förrän nu i senare delen av mitt vuxen liv som jag börjat försöka stanna upp och titta på det logiskt och försöka förstå vad det är som händer och vad är det jag borde göra.

Även nu när jag försöker dissekera hur jag fungerar så blir jag förvånad över hur jäkla konstig jag är. Tror nästan att jag får dedikera en helsida på detta.

Vad jag har förstått så är narcissisten väldigt kompatibel med min typ personlighet, var av alla mina längre relationer har faktiskt varit med narcissister av något slag. Fan jag måste vara dun i huvudet.

Men min reaktion iaf. är att jag blir rädd och börjar låta min rädsla styra utan att stanna upp och känna om det är rimligt att känna så. Sista åren i relationen så började jag stanna upp och titta på situationen jag var i detta kom samtidigt när jag började med personlighets utvecklingen för mig själv.

Behövde lyfta på många stenar och titta på mig själv och ifråga sätta mig själv vad håller jag på med i vissa situationer å varför hanterar jag situationerna genom att bli rädd och fly.

Då kommer en ingridiens som jag tror påverkar mycket. I min relation med mitt X så finns det en röd tråd i vår relations dynamik som alltid är konstant för att relationen ska må bra och det är här den sjuka symbiosen med en narcissist ställer till med sån skada och snärjer in personen.

Jag försörsöker att anpassa mig och läser av hur vi mår idag, det är aldrig riktigt bra, det gnälls lite här och där från narcissisten som ser till att jag som vill ha lugn och harmoni mer än något annat försöker uppfylla och få humöret på rätt köl.

Eftersom vi aldrig bråkar eller talar om förvarandra hur vi vill ha det så blir varje dag snarlik, jag tassar på tå och hon ser till att det sällan är harmoniskt. helt sjukt när jag nu skriver om det.

Vi hade några år som var fantastiska så som jag upplevde dom. men det började försvinna mer och mer då hon ”blev” något. tror det var i sammanband med hennes karriärsbyte och några år efter det hennes första affär. efter det så blev det aldrig bra mellan oss.

Jag lovar att jag har aldrig straffat henne för affären, jag sa bara att jag flyttar till in polare så får du fundera på vad du vill göra. sen träffades vi efter en vecka och pratade knappt om det för jag ville inte vara den som sätter igång ett bråk så vi går isär, jag var idiot kär och skulle göra vad som helst för att få vara med henne. Jag förstår att det inte är så logiskt.

Men allt detta blir så här sjukt när man lever med en person som från dag ett ser till så man behöver anpassa sig, man märker det inte första åren eller om man lyssnar på sig själv så märker man det. men jag reagerade med mina känslor som jag alltid gjort.

Idag så är det skönt att se henne och vår relation hur den fungerade och vad konstigt det var att hela tiden anpassa mig att vara kvar i något som jag egentligen mådde dåligt i.

Jag har märkt att efter jag analyserat sista åren med henne så var det slut mellan oss, det var riktigt hemsk att leva i.

Jag som alltid ville förlåta det enda kravet jag hade var att vi skulle äntligen prata med varandra. Men det visade sig helt omöjligt. Jag vet inte riktigt hur hennes plan såg ut men hon visste att jag hängde efter på ett snöre och det var inte jag som skulle göra slut. så hon började göra lite vad hon ville antagligen för att frigöra sig själv utan att informera det.

Jag började stå fast och se till så att vi faktiskt hade samtal om olika saker som hon hade gjort mot mig som jag ville ha svar på. Men jag fick aldrig några svar jag fick vara med om dom mest sjuka bråken/samtalen/förnedringen som höll på tills vi slutligen gick i sär.

Än idag så har hon inte tagit på sig sin del förstått hur fruktansvärt elak och narcissistisk hon var mot mig, ingen ursäkt ingen eftertanke.

Idag behöver jag inte det för att gå vidare och det är en del av att jag har kunnat gått vidare för att jag förstår hur sjuk denna personen är.

Men jag behöver göra mer saker med mig själv, jag funderar på varför jag reagerar som jag gör hur kan jag få bort dom sakerna som jag starkt ogillar i mig?

Kan det vara så att jag har någon konstig bokstavskombination. högst sannolikt. men hur ska jag få reda på det? Om jag söker hjälp så bör jag veta vad jag söker hjälp för. Jag är ju glad att vara jag.

Det är fortfarande jättehärligt att vara glad och att jag fortfarande vill ge, men det kanske skulle behöva tonas ned litegrann. Jag ska söka lite på nätet om jag kan hitta en ledtråd på mig.

Satt precis och funderade på min hjärna är nuförtiden alltid påslagen det går 1000 tankar genom den helatiden och det kännss inte som den får vila. Så tänkte jag tillbaka när jag var yngre hur var hjärnan då jag tror att detvar betydligt lugnare mer harmoniskt.

Jag skulle vilja komma tillbaka till det läget igen, separatione gjorde så jag överanalyserade allt, var enda situation. nu så tvivlar jag på mig själv om jag är så här speedad för att jag är så som person eller om jag blev påverkad va det jag fick uppleva.

Jag pratade med äldsta dotter här om kvällen och vi pratade ett jättebra samtal om psykiskohälsa och vi båda har gått igenom ett Trauma med en narcissist. Men hon lyfte ett par saker då somjag gått och tänkt på om just hjärnan och att jag berättade om att den går på högvarv helatiden. jag skulle vilja ha en Off switch så den kan få vila när den ska vila.

Känner att jag mår väldigt bra och har hälsosamma tankar med mig nu idag, men just hjärnan känns överarbetad och skulle behöva semester. hoppas jag hittar något om det.

Offerkofta, inte det jag vill uppnå.

Offerkofta, inte det jag vill uppnå. Så jag ska försöka förkara enkelt att vi båda 2 har varit otrogna mot varandra.

Ingen bra kombination alls.

Vi båda har förstört vår relation på olika sätt tillsammans, så jag är inte ute efter att trycka ner Xet eller svartmåla henne.

det jag där emot kommit på med mig själv är att jag har varit medberoende i hennes störning. Jag har inte kunnat lämna henne eftersom jag aldrig haft något skäl. Jag vändate på att få en förklaring och om kunde hitta tillbaka. Hur skulle jag veta att hon hade en egen agenda att stick och sedan klippa alla band.

Jag ser ju nu att skamen att berätta för alla varför jag föröskte vara kvar i en rutten relation var för stor för mig att visa andra. Jag ljög för mig själv när jag hoppades att vi skulle hitta tillbaka. Jag ser ju själv att relationen var dödsdömd och det som sedan skedde var en plågsam utdragen smärta som jag tror vi båda skulle vilja slippa.

Hoppas att hon hittar sitt kall men framförallt så hoppas jag att hon börjar se och förstå sina problem och se till att få ordning på dom. annars så kommer hon att bära med sig det in i nästa relation. möjligt att hon klarar sig utan skador men den som blir lämnad kommer bli förkrossad för troligtvis så har han samma typ av personlighet som mig.

Jag ser det med mig själv att jag behöver fixa till mina problem innan jag ger mig in i en relation igen annars så tar jag med mig mitt skit och det slutar bara med tråkigheter så som jag ser det.

Problemet är att alla saker som har skett under min mentala härdsmälta så är hon delaktig i den precis på samma sätt som jag är delaktig. Jag tar inte hennes namn i texten för att då blir det svårare att hitta denna sida om någon skulle söka på hennes namn tex. om det fanns nerskrivet på denna Blogg.

Det min Blogg är tillför mig är så jag får skriva av mig primärt, så jag får ur mig mitt defragmenterad data som ligger och skramlar i huvudet. Det var en riktigt jobbig och psykist påfrestande 6 år av mitt liv som förstörde mig som person.

Jag förstår att jag är 100% ansvarig för mitt liv och vad jag väljer att göra med mitt liv, men när man blir manipulerad på det sättet som jag blev utsatt för så varken såg jag eller märkte att att min stora kärlek skulle hugga mig i ryggen medvetet. (jag var älskade henne och jag är godtrogen, sämsta kombon om någon gör på detta sättet mot mig).

Så det är en process för mig att bearbeta mig själv med att få ur mig vissa saker som dyker upp i mitt huvud när som helst så jag kan lägga det åt sidan sen istället för att grubbla.

Mitt X är jag jättebesviken på men jag är ännu mer besviken på mig själv. Jag håller på att ta ansvar för mitt liv och reda ut min soppa och hon är ansvarig för henne liv.

Jag skriver väldigt personliga saker om mig själv också som jag jag känner att jag behöver ta tag i för att få bättre kvalite dom sista åren jag har kvar att njuta av livet. Detta har varit det bästa verktyget jag har hittat än så länge.

Tyvärr så är jag varken Poet eller bra på sätta text, jag stavar som en kråka och särskriver helt klart bäst i hela Sverige. men det är inget jag tänker be om ursäkt för det får ni på köpet.

Ibland kan vissa inläggvara lite gnälliga tyvärr, men även jag har mina sämre dagar då det känns skönt att få gnälla.

Vill ni inte läsa och tycker att innehållet jag skriver är värdelöst så är det bara stänga sidan, om någon finner att det hjälper er att komma ur en skadlig relation så blir jag verkligen glad.

Offerkofta, inte det jag vill uppnå.

///Thomas

En sann historia som man kunde tro att Xet förstod sig själv mer.

En sann historia som man kunde tro att Xet förstod sig själv mer. När Xet hade sin raket karriar inom företaget hon arbetar på så valdes hon ut som enkandidat som förtaget trodde på.

Jag var stolt som en tupp, jag trodde att shit nu kommer allt att bli bättre. Tror jag berättade för alla att hon är smart och driv och duktig.

Under denna period så var det en kvnnlig arbetskollega på en annan avdelning som hade börjat sikta in sig på mitt X.

Ibörjan så förstod Xet inte vad är det som händer, med tiden så blev hennes arbetsveckor pest å psykiskt påfrestande och även hon började få det riktigt snurrigt i huvudet och började ifråga sätta sig själv och om hon är knäpp.

Till slut så fick hon reda på av en annan kollega som kände kvinnan som gjorde hennes liv till en mardröm att ”hon skulle göra Xets liv till ett helvete”.

Nu löste det sig så att Xet konfronterade sin marodör och jag tror kvinnan bytte företag till sist.

Men det jag då trodde skulle ge ett ljus till mitt X som precis har gått igenom detta skulle lugna ner sig lite mot mig och förstå det destruktiva sätt hon agerar på, var fortfarande lika okänslig mot mig och körde på på bara det sättet hon känner till.

En narcissist ber inte om hjälp för sin personlighetsstörning, det är ju inget fel på dem från första början.

Oj den såg jag inte komma.

Oj den såg jag inte komma. När vi väl hade skilt oss så hade vi pratat och lovat varandra att vara justa och ärliga mot varandra. Dels så barnen inte skulle få vara med om ännu mer skit från oss föräldrar.

Vi skulle säga till när vi skulle börja dejta så inga jobbiga obkväma situationer skulle uppstå om man skulle stöta på varandra på stan.

Vi skulle stämma av med uppfostran och vi skulle ha barnen varannan vecka så vi kunde känna oss bekväma i denna nya situation som vi båda befann oss i.

Vi hjälpte varandra så gott det gick första halvåret huset var fortfarande ute till försäljning och det skulle ta några månader till innan försäljningen var klar.

Jag gick med på att låta barnen vara skrivna hos henne, om det är något som hon är bra på så är det att ha koll på saker. Hon har faktiskt väldigt bra sidor i sig också annars så hade jag inte kunnat leva med henne så många år, men att inte ta ansvar för sig själv och sina egna gärningar, å inte ens kan be om ursäkt eller förstå att dom gjort något fel.

Vi träffades i smyg ibland, det var svårt att släppa allt på en gång antar jag och det var trevligt, Jag hade under lång tid förhoppning att vi skulle hitta tillbaka och det höll i sig för mig väldigt lång tid även då när jag mådde som sämst. Jag har alltid varit ärlig i mina intentioner mot henne och jag hoppades att något skulle lossna inom henne så vi kunde ha det där första ärliga samtalet men det hände liksom aldrig.

Vid något tillfälle så berättade hon till mig att hon tror att vi kommer hitta tillbaka och fortsätta, men hon behövde tid för sig själv för att tänka. Tyvärr så har jag då den här jobbiga jävla ångesten att bli lämnad och just vid den tidpunkte så var det jättejobbigt för mig att hantera det, jag hörde av mig i tid och otid. Jag tror att det var en stor orsak till vad som till slut hände åtminstånde hjälpte det till. Men jag har inte en aning för vi pratar ju inte med varandra, det är ett stående tema i vår relation eller jag pratar och hon lyssnar och sedan så går hon där ifrån är en mer korrekt beskrivning.

Första Julen kommer och den firas alla är bjudna och det är jättetrevligt, nyår lika så vi firar tillsammans och vad jag minns så var även det trevligt.

efterföljande dagar så hör vi inte av till hon hör av sig och säger till mig att ”Jag tänkte på oss och kom fram till att jag vill inte det här längre”. Jag undrade varför och försökte förstå vad det var som hade hänt och vad var det för fel osv. Alltså jag förstår att det vi hade då var så ointressant för mig med, det var bara en tragisk situation. Det som jag tog så hårt är att vi båda gjorde bara relationen sämre helatiden men jag ville reparea och såg att vi behövde rensa luften och vara ärliga mot varandra, men hon stängde av alla försök till försoning och kvar bara bara en ”skitmacka” som ingen vill ha. Så jag är övertygad om att hålla med och vara trevlig mot mig tills huset var sålt och vi var 100% skilda då bröt hon kontakten helt.

Är helt okontaktbar. jag fattar ingenting, eftersom jag inte har fått ett bra samtal där jag förstår henne vad hon vill och allt skit jag fick vara med om så hamnar jag i ett vakum, det är så surrealistiskt att tänka på idag när jag har bättre ”glasögon” på mig och förstår alla jäkla situationer som jag fick vara med i. iställer för att bara prata med mig några år tidiagre och säga jag vill skiljas jag har inga känslor kvar ett mer normalt sätt att hantera det på så blev det ”mindfuck” i 6-7år.

så jag befann mig i tankarna i mitt eget huvud,alltid första tanken som ligger och snurrar ”Vad är det hon vill?” nästa tanke ”finns det verkligen en chans att hitta tillbaka”? nästa tanke ”är det helt över”?. Nu i efterhand så tycker inte jag att jag förstår henne bättre i alla fall, men jag tror att jag fastnade i att jag inte fick något avslut=förklaring. Det är min känsla som jag hade inneboende i mig.

Det var inte allt förlänge sedan som jag fick mitt avslut jag kände att jag själv mådde bättre med mig själv och hon hade träffat en ny kille å då försvinner i alla fall en tanke. Vad det gäller någon annan förklaring så behöver jag inte det längre.

Nu när jag ser tillbaka på vart ända tillfälle vi snackat med varandra och vad som hände då, det är en handbok på hur en dold-narcissist hanterar hotfulla-situationer (enligt hur dom upplever det) som dom inte kan hantera på ett mer normalt vis.

Kännetecken för en dold-narcissist är några av dessa och jag komenterar dessa som jag såg hos min partner.

Återhållsam detta stämmer väldigt bra
Blyg Både ja och nej, hon arbetade upp den sidan så hon blev mer utåtriktad
Splittrad självbild Väldig mycket skulle jag säga, även om andra kunde se hennes storhet i många sammanhang så trodde hon inte själv på det.
Dålig självkänsla Ja, här är en jättestor del i konflikterna vi hade.
Osäker Väldigt Osäker på sig själv och om det är rätt val
Bryr sig mycket om att bli inkluderad i sociala sammanhang Jepp hon gifte sig med jobbet till slut, det var roligare att vara populär och få bekräftelse från andra.
Så rädd för kritik att man drar sig från att få för mycket uppmärksamhet Ett jätteproblem , inget samtal gick att föra med henne för hon tog allt som kritik, även om jag inte kritiserade henne så blev det krig
Lider ofta också av annan problematik som nedstämdhet, mindervärdeskomplex eller social fobi Mindrevärdeskomplex stämmer, inte bli bortgjord framför allt inte utskrattad.
Strävar efter bekräftelse på att de är bra och omtyckta Det är jätte viktigt för henne.
Överkänsliga för vilket mottagande de får Stämmer
Mer introvert Både ja och nej, Jag tror det är där egentiden kommer in, Det är då hon kan gå in i sig själv och ladda batterierna.

Alla dessa saker är jättejobbiga för henne och jag lider verkligen med henne, hon skulle behöver trygghet och känna att hon litar på folk, men hon litade inte ens på mig. Om inte ens jag som levt ihop med henne i 24år kan vara en trygghet och stöd då ligger hela helningen i henne.

Samtidigt så går det emot i hennes sätt att vara på att söka hjälp för det skulle ju innebära att det är något fel på henne.

Jag lyckades få några samtal med henne där hon var ärlig och beskrev hennes största ångestar och det måste vara tufft att gå omkring och leva med det varje dag. Men Det skapade inte någon bättre platform där vi kunde lita på varandra och vara ärliga och respektera varandra.

Hoppas verkligen att hon kommer må bättre och få bort dom jobbiga känslorna i framtiden.

Jag hoppas också att jag kan få det där samtalet somj ag gick och väntade på i alla år men framför allt en genuin ursäkt där hon tar på sig sitt ansvar och förstår att det är ett skadligt beteende för andra människor att få vara med om.

Kollade på en Youtube video om Dolda narcisster.

Kollade på en Youtube video om Dolda narcisster, det dyker upp händelser jag själv varit med om när jag hör andra beskriva sina erfarenheter.

Dom bekräftar mig att jag var också med om det så jag är inte galen, blir känslan.

Fick ett nytt SMS från mitt X idag, fortfarande så kommer ett relativt trevligt SMS som säger att hon skulle aldrig snacka skit om mig (vilket hon har gjort många gånger). Hon tycker jag är löjlig och sjuk som skriver denna blogg. till och med att jag är sjuk i huvudet och borde söka hjälp.

Jag har förklarat flera gånger vad denna Blogg hjälper mig med och att jag beskriver lika mycket mina problem jag har med mig själv som jag vill få bort för att jag ska må bättre.

Men det hon ville var att jag skulle stänga ner Bloggen så hennes fasad inte rämnar. skillnaden mellan hennes och mitt sätt att se på Traumat vi gått igenom är att jag vet att jag var vi båda var i samma rum och upplevede något väldigt otäckt tillsammans. jag vill parat om det och försöka förstå vad det handlar om och mitt X vill inte ta itu med egentligen det hon behöver ta ansvar för.

Jag vet själv att jag har problem med mig själv som jag behöver ordna/se över och jag är överlycklig att jag har börjat identifiera problem i mitt liv och personlighet. Jag upplever att mitt X inte är medveten om vad hennes del i detta Trauma är. För hon är ju så snäll verkar alla tycka som känner henne. Än idag så har jag inte fått en förklaring eller haft ett bra samtal eller fått en ursäkt av henne sedan 2016. enligt henne så blivit jag ett psyko men henne är det inget fel på.

När allt brakade ihop mellan oss så var jag ”normal, jag hetsade inte upp mig alls. Jag var otroligt lessen men ville försöka ha ett bra konstruktivt samtal och se om det gick att lösa våra problem. Men sedan den dagen så hade jag bara sjuka upplevelser när vi pratade.

Ett axplock på vad det handlade om för mig så jag undrade varför hon ville ha en affär på jobbet, jag undrade varför hon och hennes kompis snackade skit bakom ryggen på mig och hennes karl varje gång vi käkade middag hos varandra. Varför hon tillbringade mer och mertimmar på jobbet (2018 kom hon knappt hem) Jag tycket att vår relation var jättedålig och ville prata om det. Men jag fick vara med om manipulering, utskällningar, gaslightning tills jag faktiskt blev helt psyko och bröt ihop vid flertalet tillfällen.

Så visst hon har väl rätt i att idag att jag var sjuk men jag har jag sökt hjälp för att jag mådde så dåligt. Men när jag började ifråga sätta alla konstiga saker jag var med om då var jag en frisk sund person som älskade denna människa över allt annat.

Det är också ett av mina stora problem har jag märkt, jag är godtrogen och jag tycker om att ge till andra för det är så häftig känsla att få vara med om mottagaren reaktion. Men jag vet att jag gett för mycket många gånger, jag har liksom ingen spärr när jag ger. Jag förstår nu att en del personer kanske inte alltid uppskattar att bli överöst av kärlek eller komplimanger mm..

Ni får dra er egen slutsats, jag vet vem jag är och jag försöker må bättre varje dag och hjälpa andra finnas där för mina barn.

Jag bara hoppas att barnen inte har tagit skada så dom behöver dras med våra sjuka relation.

Det enda sättet att komma vidare när man blivit utsatt för en narcissit eller psykopat är att lämna relationen och sedan klippa kontakten helt. Sök gärna hjälp från en psykolog eller terapeut, omge dig av vänner och dom som du känner dig trygg med och börja bygga upp din självkänsla igen. Det är första stegen till att frigöra dig själv och börja leva och må bra.

Varför hanterar jag mina egna problem i en blogg?

Varför hanterar jag mina egna problem i en blogg? Jag har märkt att jag släpper saker ut ur min hjärna och jag känner mig ”lättare” jag behöver inte bära omkring på all ångest och skulld och frågor som jag söker svar på.

Det blir också väldigt tydligt att förstå det jag har problem med och enklare att nå en lösning eller acceptera att jag får känna på ett visst sätt utan att jag behöver agera på känslan.

Allt jag har lärt mig genom min uppväxt fram till nu sitter verkligen fast i ryggraden, jag behöver ”programera” om mig själv så jag skaffar nya bättre betenden som får mig att må bra.

Fick frågan av mitt X för henne så verkar hon tro att det är för att jag vill hänga ut henne. Men om det vore så, så skulle jag inte nämna mig själv först och mina problem som är otroligt smärtsamm att dela med sig av. Främst och jag skulle skriva bra mycket värre saker i så fall.

En positiv sak som har hänt sedan jag började släppa mitt försvar och slå ner muren för att våga vara öppen och ärlig mot mig själv är att jag gråter lite då och då till lite vad som helst.

Innan detta så grät jag inte öppet många gånger i mitt liv för jag ville inte visa alla min smärta och sårbarhet öppet för andra människor. Nu flyter det krokodiltårar mer ofat än förr. å det känns så skönt. grät i morse när jag pratade med min dotter och dagen innan det och även dagen innan det.

Det jag har tagit upp här i Bloggen har jag varit med om. Jag finner att detta verktyg hjälper mig att få struktur i mitt liv, det är en stor hjälp att sortera tankarna.

Jag fick till och med en idé idag om jag skulle starta en Podd med en polare som har gått igenom en skilsmässa ett halvår efter min skilsmässa.

Vi pratade lite idag och även han berättade om ett destruktivt leverne.

Det var bara en idé. som sagt podden jag lyssnade på hjälpt mig, tänka om jag kunde hjälpa andra som har varit i samma sits.

Är jag oskyldig i denna historia?

Är jag oskyldig i denna historia? Svar nej! Jag har förstört detta med på slutet. Jag har tagit ansvar för den biten och försöker hela tiden be om ursäkt och reaprera det jag har förstört.

Det var ingen lyckad kombination att 2 trasiga själar blev tillsammans.

Jag själv har ju haft väldigt jobbiga saker med mig själv, det var inte förräns efter serparation och min krasch som jag märkte och såg mitt destruktiva sätt.

Det handlar bara om min egen rädsla till olika saker jag är med om.

Istället för att jag berättar om min rädsla så utagerar jag på det jag är rädd för i hopp om att skydda mig själv för att inte bli sårad eller någon annan konsekvens.

Det skapar jättejobbiga situationer för båda parter.

Jag var extremt konflikträdd och det ser jag idag att det kommer ifrån min uppväxt, jag förstår ju idag att ibland behöver man rensa luft men jag fixade inte att stå och skrika på varandra.

Så jag har fått arbeta mycket med att förstå ångesten som många gånger kom över mig. varför får jag ångest och vart kommer den ifrån? Vad är det som triggar den.

Nu vet jag mycket av dom sakerna som hindrade mig att uppträda normalt i vissa situationer.

Jag är otroligt ledsen att jag gjorde illa mitt X för att jag inte förstod mitt eget bagage.

Jag hoppas att vi förlåter varandra i framtiden.

Podden jag lyssnade på precis berörde mig väldigt mycket för den var väldigt nära mig och mitt egna problem och påminde mig att jag behöver arbeta med mig själv varje dag för att bli en bättre människa.

Om jag skulle träffa en ny kvinna så skulle jag leta efter en kramig go tjej som tycker om att visa kärlek. det vore så härlig känsla men jag har verkligen inte brottom med det.

Oförstående och oempatisk.

Oförstående och oempatisk. Min äldsta dotter och min tidigare grannes dotter har psykiska problem som dom burit med sig i livet. Jag vet inte riktigt vad grannes dotter har för trauman men jag vet att hon mår dåligt och har kämpat större delen av hennes vuxna liv.

Min äldsta dotter som växte upp med sin mamma och bror hade en jättehemsk uppväxt med psykisk misshandel av sin egen mamma, detta är så otroligt smärtsamt för mig att höra.

Mitt hjärta gick sönder när jag fick höra hennes historia och att jag hade missat det helt och hållet när hon växte upp. Jag är glad idag att hon också har börjat må lite bättre, hon blev sviken av dom personerna som stod henne närmast som egentligen ska skydda henne från allt ont.

Jag försöker vara där för henne idag och lyssna och vara ett stöd, hon är så fin människa. Jag älskar dig!

Mitt X har alltid sett ner på dom här fina personerna, hennes recept är att ”ryck upp dig, vad är problemet” jag har också haft det jobbigt.

Herre gud vad har mitt X gått igenom i sin uppväxt för helt avsakna empati mot andra människor. Jag tycker synd om henne att även hon behövde gå igenom en traumatiskt uppväxt. än mer synd att hon inte fick hjälp i tid.

fick höra att ävenmitt första X var Dold narcissit hon med. jag vet verkligen vem jag ska välja.

Men detta är en stor anledning till att jag behöver bli snällare och bättre mot mig själv så jag inte väljer en narcissist igen.

Övergrepp av en nära och kära.

Övergrepp av en nära och kära. När jag först tog reda på vad mitt X höll på med eftersom relationen höll på ta knäcken på mig så bröt jag ihop. jag skulle åka iväg till en kund och hjälpa dom med ett stort problem. Jag kunde inte fokusera mig alls, tror jag sov någon timme då och då under den veckan.

Vi brukade pratade med varandra varje dag tiden innan jag fick reda på vad som hade hänt. Men så fort vi eller jag kom in i relationsprat så var allt bra men hon skulle anstränga sig. Jag är inte ute efter att någon ska behöva anstränga sig för att relationen ska bli lycklig, ibland så behöver man prata om vad problemet är och se om det går att lösa. Men vi gjorde aldrig det. vi bara körde på.

Jag hade kommit över information i hennes mobiltelefon. När jag läste i den vad hon hade för planer och drömmar så fick jag en chock och blev så knäckt. Den natten och många nätter efter det så kunde jag inte sova. Jag blev så ledsen och grät hela natten. Det var så sjuka saker jag läste. Visste inte om jag skulle ta informationen på allvar, om man lever ihop med en person och har såna tankar och dålig respekt för sin partner varför vill man ens vara tillsammans?

Om det bara hade varit en romans så hade jag förstått att det kan hända, men detta var nedvärderande och taskigt mot mig.

Hon och henne polare gjorde narr av mig och hennes man. Dom målade upp sig själva som världen bästa party människor och fullkomligt sågade oss vid fotknölarna. Det var så smärtsamt att läsa alla personliga påhopp. Min första reaktionen var att jag hade gjort något fel så klart. men sedan så frågade jag är det det här du tycker om mig?

Det är också en helt snevriden bild som jag gick omkring med under åren, jag fick höra att jag inte gjorde något det var bara hon som gjorde allt, jag kunde ingenting enligt henne. När jag själv resenserar mig så vet jag att jag är kunnig på väldigt många områden och kan jag inte det så läser jag på och lär mig det.

Det som jag var dålig på hemma och det vet jag att jag var, städa,tvätta, hitta på aktiviteter överlag, passa tider mendet är ett hem då fixade jag bilen, lagade mat, renoverade alla våra boenden. Men visst jag vet nu iefterhand att båda parter bör hjälpa till med allt i hemmet. Idag så¨har jag sett till att Steppa upp även dom sakerna som jag var dålig på för min egen skull inte för att någon annan tjatar på mig.

Dom var värda så mycket mer än oss, och hon siktade högt för att få allt.

Jag vet än idag inte vad det är jag gjort mot henne. Det har bara fortsatt komma helt orimliga osanna anklagelser mot mig och jag blir bara sårad och ledsen. Det hon själv sagt och gjort mot mig rinner av henne som vatten på en gås.

Hon lämnar alltid relationerna och är oförstående att partnerna blir ledsna och hör av sig. Det har hon berättat för mig och det upprepar sig.

Detta var starten på min extrema kolaps, jag bröt i hop som människa och tappade min identitet, minne, mig själv. Började tappa namnen på arbetskamrater och i vissa fall när jag blev stressad så började jag stamma.

Jag försökte hålla det inom husets väggar och söka svar hos förövaren, Jag älskade ju denna personen och ville laga relationen till varje pris. Men jag behövde det där samtalet så vi kunde börja reda ut problemen. Inget samtal den gången heller. Jag har någ suttit ner med henne flera hundra gånger och pratat och ibland så har vi pratat i 3 timmar i stäck och jag känner att äntligen nu så är vi på samma sida vi förstår varandra till 5minuter senare så är vi tillbaka där vi började med samtalet. Det har tagit mig åratal att komma ur detta psykiska övergrepp och börja må bra.

Idag så är mitt X fortfarande oförstående, jag har slutat ha kontakt med henne för då fortsätter bara övergreppet. Även jag hamnar på en plats som jag inte vill vara på, jag tycker inte om mig själv som den människan i hennes sällskap.

Det jag efterfrågat hela tiden är att hon reflekterar på det som hon har gjort mot mig och sedan förklara det för mig och sedan ber om ursäkt.

Det har alltid varit jag som behövt jaga och tjata för att få till ett sådant samtal. Men då blir det bara bråk för allting är anklagelser mot henne.

det var där för jag ville att hon skulle reflektera och återkomma till mig.

Nu känns det som att jag får samma övergrepp på mig en gång till varje gång som jag får höra att jag är dum ihuvudet och behöver söka hjälp..

Skönt att få gråta en skvätt.