Om mig och vad hände egentligen

Om mig och vad fan hände egentligen? Jag heter Thomas Wilson, 51 år och har 4 underbara barn och ett fadderbarn i Kambodja

Har vuxit upp i Stockholm och senare flyttade hela familjen till Hedemora i Dalarna.

Jag förlorade min Mamma när jag 29år, min Pappa gick bort när jag var runt 40år och senast gick min Bror bort 2016 och då var jag 46år, samma år brakade mitt äktenskap ihop.

Jag bor ensam nu och sonen kommer varannan vecka.

Jag var med om en bilolycka 2004 när vi bodde i Stockholm. men har kommit tillbaka i arbetslivet efter det och har världens bästa jobb.

Det är jobbigt är att vara naken i min berättelse men nödvändigt. Idag så är jag en annan person och har en annan personlighet att jämföra när jag flyttade hit. Då var jag lättsam och litade på alla människor jag träffade.

Jag har haft en period nu senast där jag hittat massor saker jag fått med mig igenom uppväxten som är väldigt tydliga drag som har hindrat mig att reagera normalt under skilsmässan. Önskar att jag hade haft koll på det långt tidigare i mitt liv. det hade besparat alla inblandade mycket av den smärtan som kom att bli.

Tyvärr så trivs jag inte alls med personen jag kom att bli, kontrollerande, misstänksam, svartsjuk, litar inte på något hon säger. När det var som värst så blev jag verbalt otrevlig. Jag känner inte igen mig som den personen, det är som jag klivit in i en annan människas kropp.

Men så fort jag träffar mitt X eller får ett SMS så kommer alla dom känslorna tillbaka på en gång. För jag dras tillbaka i den giftiga situationen vi var i, jag har arbetat med mig själv så mycket så jag kan hantera att träffa henne men hon står kvar på samma plats som när jag lämnade henne. Det är så obehagligt.

När jag pratade med min terpeut så sa han klipp kontakten med henne du kommer bara göra dig illa om du fortsätter ha kontakt med henne. Hon är en Covert dold narcissist.

Jag önskar att jag blev den där glada killen igen som tror gott om alla och hittar tillbaka till ett värdigare liv och jag är inte rädd för mina egna problem längre och det är så skön känsla att släppa all jävla ångest.

Jag förstår att jag inte är jordens mitt punkt och att jag har egna problem som kan förstöra vilken relation som helst ochjag hopas verkligen att jag kommer dit snart.

Har lyssnat på ”Ola Rapace och Fredriks Podd ”Sorry allt gick åt helvete” även om våra liv och upplevelser är olika så kan jag känna igen mig i samtalen om egna tvivell och ny upptäckter om saker hos mig själv. att älska mig själv och förlåta mig själv. Precis som dom sa ”Ni vet om det att lösning är att ni bara behöver älska er själva! Tänk om vi hade hört detta för flera år sedan så hade jag skrattat”

Jag fick ide´n att skriva denna blogg efter att jag var med om ett mentalt sammanbrott där min värld kraschade ihop så har jag märkt att bästa medicinen är att prata med andra människor och skriva av mig och få ur alla tankar. Nu har jag hållit på någon vecka och det är ett väldigt bra sätt att hantera ilska och minnen som kommer fram. bara att få ut dom öppet så världen kan läsa det är en känsla av att släppa taget om hemligheten som jag gick och bar på under så många år.

Jag är en grubblare som försöker se logik och lösningar på nästan allt, När jag inte får en förklaring eller svar på mina funderingar så ligger det kvar läääääääääänge och grejerna bara snurrar runt och återkommer helatiden.

Varje gång som jag är med i ett samtal eller får ett SMS utan att få en ursäkt för övergreppet så känns det som jag blir utsatt igen. Förstår nu att jag aldrig kommer få en riktig ursäkt och jag har förlikat mig med det. Det jag behöver göra nu är att klippa alla banden med denna person så jag inte blir utsatt igen.

Så vad var det som startade denna ohälsosamma period i mitt liv? Det vore enkelt att säga min skilsmässa, men det var mycket mer som låg under ytan och bubblade.

Jag började med personligutveckling tack vare en kompis som tyckte jag behövde ”rycka upp mig”. Det var ett bra beslut visade det sig även om effekten av det jag läste förstod jag långt senare.

Trots goda intensioner att få må bra så gick det bara åt ett håll ”rakt ner i ett bråd djupt mörker” Jag förstod inte varför det blev motsatt effekt när jag läste om bra positiva saker jag lärde mig om.

En stor del av att det gick snabbt utför var pga. min fru som visade sig vara en ”dold narcissist” jag misstänkte att hon var narcissist sedan innan men det var så många saker som inte stämde överens med kännetecknen för narcissister tills jag läste om varianten Dold-narcissist. Det är något jag kommer gå in djupare på sen.

Nu har det visat sig att jag har riktiga problem problem med mig själv som jag aldrig tagit itu med eller ens trott att det var något jag behövde ”fixa”. för att förklara problemen så behöver jag beskriva mig och min personlighet.

Enlig mina vänner/kollegor så är jag en snäll, hjälpsam person. bryr mig om andra människor och mitt arbete, pratglad. enligt mig själv så var jag tillags, hjälpsam, omtänksam, empatisk, konflikrädd, enligt anknytningstestet så är jag ambivalent otrygg. Älskar att prata med männsikor överlag det finns så mycket mer jag kan lära mig av andra personer.

Tänk vad saker jag lärde mig så fort jag började läsa på om mig själv och ifrågasätta varför jag reagerar på ett visst sätt när jag väljer att utsätta mig för vissa situationer?

Det visade sig att när jag började kolla min uppväxt och uppfostran som saker började falla på plats, jag visste vad jag har varit med om innan i uppväxten men jag hade aldrig funderat på om dom sakerna som formade mig till den personen jag blev. Förstod aldrig när vissa triggade igång eller vad som triggade igång problemen.

Efter samtal med äldsta dottern så förklarade hon att hon kanske har ADHD. Hon ska göra ett test och se om hon har det. Äldsta grabben har ADHD så det finns rätt stor chans att även jag har det. Skulle vara väldigt intressant att får reda på om jag har det och hur visar det sig på mig, skulle min hjärna sakta ner? Jag ska se om det går att boka läkar tid på måndag.

Allt är inte negativt som jag var med om, men jag borde ha titat in i mig själv och lyssnat lite mer.

Mina föräldrar drack/festade alltid på helgerna och alltsom oftast så förlorade mammakontrollen och började bråka skrika slåss kasta glas på väggarna, pappa var alltid lugn så han höll ner mamma tills hon lugnade ner sig. Jo jag tror att min konflikträddsla kommer därifrån. mendå jag trodde det var normalt i ett hem.

Vad jag minns från när jag var barn så var jag klängig och ville få mammas och pappas uppmärksamhet men blev oftast ”bort motad” eller ”överöst med kramar” när dom ville kramas det var sällan som jag upplevede en konstant kärleksfullt hem med mamma och pappa. det blev väldigt svårt att förstå om jag var älskad eller inte. Nu idag så tror jag att detta är anledningen till att jag söker bekräftelse och livrädd för att bli lämnade ensam. (otrygg)

Jag råkade ut för en Pedofil (lärare) i mellanstadiet den informationen gick jag om kring med och höll inne tills ganska nyligen och delade med mig om den hänselsen. Som tur var så blev jag inte sexuellt utnyttjad men men jag hamnade i väldigt jobbiga otrevliga situationer som fortfarannde finns kvar i huvudet. Fy fan för pedofiler som ger sig på barn som är så oskyldiga.

Det jag kan känna idag om jag tänker på det och hur jag känner för dessa händelser är SKAM tillsammans med ångest. Ingen kommer få veta något om det här för jag borde ha kunnat stå emot honom.

Men jag vet idag att det var inget jag kunde göra. När jag befann mig i den situatioen ensam med läraren som också ska skydda barn så frös jag bara till, vad är det som händer, jag vill inte vara här.

Jag tror att detta är en räddsla och känsla jag har i mig att inte dela med mig av saker som får mig att känna så mycket skam och ångest. så jag springer iväg åt andra hållet.

Jag kände bara skam över att jag inte få till en normal situation när jag var hemma, hur svårt kan det vara att prata med en annan människa? Jag kände skam att jag fortfarande kämpade för en person som var känslomässigt kall och avsaknad av empati. Varför kämpar jag så hårt för henne? Jag kände skam för att jag fortsatte skydda denna individ från att visa världen det finns inget jag kan göra för att få det personen att må bättre,men jag själv försöker göra allt för att tillgodo se henne med allt. Ganska sjukt tycker jag, men det är väl så när man kommer ur dimman.

Jag blev misshandlad när jag var runt 16-17år, det satt i mig imånga år efter det så hade jag en tid som var det jobbigt mentalt att försöka motivera mig att våga gå utanför dörren på kvällstid. Men även det lärde jag mig med åren att hantera.

Jag vill på något sätt sätta mina tankar i pränt så jag slipper gå omkring med alla tankar i huvudet. Känner att det har hjälpt mig att prata med andra och även skriva av mig så det här blev nästa steg att ta mitt liv framåt.

Jag fick äntligen till ett riktigt avslut med henne alldeles nyligen å då är det ändå några år sedan vi skilde oss. det blev jag otroligt tacksam för.

Så vad har jag tagit med mig fram till nu? Jag borde ha rett ut min egen röra och sett till att jag mår så bra jag kan göra, se till så självkänslan är på topp. Jag mår fortfarande dåligt ibland pga min otrygga ambivalenta natur.

https://www.battrerelationer.se/testet/ här finns ett test som är enkelt att göra. När jag gjorde det testet tillsammans med mitt X så förstod vi varandra mycket bättre även fast vi till slut gick isär. rekommenderar alla människor att testa sig jagvet att jag fick en djupare förståelse för mig själv men också hur lätt det är att missförstå varandra i en relation om man är olika när man gjort testet.

Våra stackars barn har fått se detta och jag hoppas att dom inte har tagit någon skada. Jag blev övertygad om att vi inte skulle berätta allt tjafs och bråk till någon, så här i efterhand så skulle i alla fall jag pratat öppet med dom och berättat vad som händer.

Jag är så redo att se framåt och berömma mig själv och hitta på ett spännande liv. Otroligt skönt att få skriva ner detta det är som att sätta på en kran och vattnet bara flödar. Om mig och vad fan hände egentligen handlar mycket om min egen egen idioti och att hitta nya verktyg att nå ett bättre liv för mig och mina barn.

Jag kommer vara singel ett bra tag framåt, då kan ingen skada mig. Om mig och vad fan hände egentligen