Nu har jag kommit till en intressant frågeställning.

Nu har jag kommit till en intressant frågeställning. Som jag inte har svar på. Jag kommer behöva skriva ner detta och redigera om vart annat.

När jag vaknade i morse så började tankar spinna loss som dom alltid gör i mitt huvud. det är svårt att beskriva hur det känns för mig på samma sätt så kan jag inte förstå hur det känns för andra människor. ända fram tills jag var 45 så har jag aldrig funderat på varför jag gör som jag gör, jag är 100% känslostyrd.

Det finns ingen logik i hur jag tar mig an saker, logiken kommer senare när jag ska lösa sakerna jag står inför vilket är skit kul.

Problemet jag märkt att vara känslostyrd är att jag alltid agerar med mina känslor och jag pratar med mina känslor som guidar mig i möten med nya och bekanta människor.

Det finns säkert en fin klassifiering på på min typ av personlighet, men eftersom jag aldrig ifrågasätter mina beslut och bara ger in till mina impulser så kan vad som helst hända.

Jag måste ändå säga det att under all mina levnads år som jag träffat personer så kan jag inte minnas några speciella tillfällen som inte var kul och intressanta.

Vad menar jag då med känslomässigt styrd, när jag befinner mig i en situation så reagerar jag eller agerar jag på hur det känns i kroppen/hjärnan beroende på vilken information jag får. sällan som jag analyserar och tänker logiskt vid såna tillfällen om ens någon gång.

Här kommer det stora problemet om jag då är med om något kul eller spännande så skarattar jag eller blir väldigt intresserad av vad som kommer att ske.

Men om det då är skrämmande eller hotfullt eller läskigt så blir jag rädd, min puls går upp och slår jättefort, tankarna sätter igång och går i super speed och målar upp olika scenarion som kan tänkas utspela sig. det är verkligen skitjobbigt.

Det känns som jag inte lärt mig att hantera hotfulla saker, det är inte förrän nu i senare delen av mitt vuxen liv som jag börjat försöka stanna upp och titta på det logiskt och försöka förstå vad det är som händer och vad är det jag borde göra.

Även nu när jag försöker dissekera hur jag fungerar så blir jag förvånad över hur jäkla konstig jag är. Tror nästan att jag får dedikera en helsida på detta.

Vad jag har förstått så är narcissisten väldigt kompatibel med min typ personlighet, var av alla mina längre relationer har faktiskt varit med narcissister av något slag. Fan jag måste vara dun i huvudet.

Men min reaktion iaf. är att jag blir rädd och börjar låta min rädsla styra utan att stanna upp och känna om det är rimligt att känna så. Sista åren i relationen så började jag stanna upp och titta på situationen jag var i detta kom samtidigt när jag började med personlighets utvecklingen för mig själv.

Behövde lyfta på många stenar och titta på mig själv och ifråga sätta mig själv vad håller jag på med i vissa situationer å varför hanterar jag situationerna genom att bli rädd och fly.

Då kommer en ingridiens som jag tror påverkar mycket. I min relation med mitt X så finns det en röd tråd i vår relations dynamik som alltid är konstant för att relationen ska må bra och det är här den sjuka symbiosen med en narcissist ställer till med sån skada och snärjer in personen.

Jag försörsöker att anpassa mig och läser av hur vi mår idag, det är aldrig riktigt bra, det gnälls lite här och där från narcissisten som ser till att jag som vill ha lugn och harmoni mer än något annat försöker uppfylla och få humöret på rätt köl.

Eftersom vi aldrig bråkar eller talar om förvarandra hur vi vill ha det så blir varje dag snarlik, jag tassar på tå och hon ser till att det sällan är harmoniskt. helt sjukt när jag nu skriver om det.

Vi hade några år som var fantastiska så som jag upplevde dom. men det började försvinna mer och mer då hon ”blev” något. tror det var i sammanband med hennes karriärsbyte och några år efter det hennes första affär. efter det så blev det aldrig bra mellan oss.

Jag lovar att jag har aldrig straffat henne för affären, jag sa bara att jag flyttar till in polare så får du fundera på vad du vill göra. sen träffades vi efter en vecka och pratade knappt om det för jag ville inte vara den som sätter igång ett bråk så vi går isär, jag var idiot kär och skulle göra vad som helst för att få vara med henne. Jag förstår att det inte är så logiskt.

Men allt detta blir så här sjukt när man lever med en person som från dag ett ser till så man behöver anpassa sig, man märker det inte första åren eller om man lyssnar på sig själv så märker man det. men jag reagerade med mina känslor som jag alltid gjort.

Idag så är det skönt att se henne och vår relation hur den fungerade och vad konstigt det var att hela tiden anpassa mig att vara kvar i något som jag egentligen mådde dåligt i.

Jag har märkt att efter jag analyserat sista åren med henne så var det slut mellan oss, det var riktigt hemsk att leva i.

Jag som alltid ville förlåta det enda kravet jag hade var att vi skulle äntligen prata med varandra. Men det visade sig helt omöjligt. Jag vet inte riktigt hur hennes plan såg ut men hon visste att jag hängde efter på ett snöre och det var inte jag som skulle göra slut. så hon började göra lite vad hon ville antagligen för att frigöra sig själv utan att informera det.

Jag började stå fast och se till så att vi faktiskt hade samtal om olika saker som hon hade gjort mot mig som jag ville ha svar på. Men jag fick aldrig några svar jag fick vara med om dom mest sjuka bråken/samtalen/förnedringen som höll på tills vi slutligen gick i sär.

Än idag så har hon inte tagit på sig sin del förstått hur fruktansvärt elak och narcissistisk hon var mot mig, ingen ursäkt ingen eftertanke.

Idag behöver jag inte det för att gå vidare och det är en del av att jag har kunnat gått vidare för att jag förstår hur sjuk denna personen är.

Men jag behöver göra mer saker med mig själv, jag funderar på varför jag reagerar som jag gör hur kan jag få bort dom sakerna som jag starkt ogillar i mig?

Kan det vara så att jag har någon konstig bokstavskombination. högst sannolikt. men hur ska jag få reda på det? Om jag söker hjälp så bör jag veta vad jag söker hjälp för. Jag är ju glad att vara jag.

Det är fortfarande jättehärligt att vara glad och att jag fortfarande vill ge, men det kanske skulle behöva tonas ned litegrann. Jag ska söka lite på nätet om jag kan hitta en ledtråd på mig.

Satt precis och funderade på min hjärna är nuförtiden alltid påslagen det går 1000 tankar genom den helatiden och det kännss inte som den får vila. Så tänkte jag tillbaka när jag var yngre hur var hjärnan då jag tror att detvar betydligt lugnare mer harmoniskt.

Jag skulle vilja komma tillbaka till det läget igen, separatione gjorde så jag överanalyserade allt, var enda situation. nu så tvivlar jag på mig själv om jag är så här speedad för att jag är så som person eller om jag blev påverkad va det jag fick uppleva.

Jag pratade med äldsta dotter här om kvällen och vi pratade ett jättebra samtal om psykiskohälsa och vi båda har gått igenom ett Trauma med en narcissist. Men hon lyfte ett par saker då somjag gått och tänkt på om just hjärnan och att jag berättade om att den går på högvarv helatiden. jag skulle vilja ha en Off switch så den kan få vila när den ska vila.

Känner att jag mår väldigt bra och har hälsosamma tankar med mig nu idag, men just hjärnan känns överarbetad och skulle behöva semester. hoppas jag hittar något om det.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.