Första konserten efter pandemin.

Jag gick på min första konsert efter pandemin. det var så jäkla kul att få vara ute i ett normalt samhälle igen.

Det var min yngsta dotter som hade ett Musikalframträdande. Väldigt häftigt att få vara med om.

Jag hoppas att detta är början av många roliga minnen framöver. Behöver åka in till jobbet nu så jag får fortsätta att skriva senare….. Bra dag eller till och med bra vecka.

Ta ansvar eller inte är ett aktivt val.

Ta ansvar eller inte är ett aktivt val. Jag har alltid haft i mig att jag ”måste” ta mitt ansvar oavsett vad det gäller. Även tuffa eller jobbiga saker som jag själv gjort. Det sitter också djupt rotat i mig.

Det finns saker som jag hållit hemlig som en otrohet, det tärde hela tiden. Anledningen att jag inte sa berättade om det, var själv klart att jag ville inte ta ansvar och bli utsälld eller ännu värre bli lämnad. Det finns ingen ursäkt för att jag hanterat det så.

Jag har berättat det och försökt ta ansvar för det, det är bara att hoppas att man kan bli förlåten för ett sånt svek.

Jag fick mina ”normer” av mina föräldrar, men också kunnat ändra dom all efter hur jag upplever hur man bör vara mot sina med människor. Med det sagt så är det bar en syn av flera och mittt sätt är defentivt inte det enda.

Jag mår jättedåligt själv av när jag blir arg och det är också ett val som jag gör. Jag kan alltid välja att ignorera den känslan eller det ordet jag fick höra som gjorde mig arg. Jag går och bär med mig ångest över såna saker och det vill jag var utan. Så jag försöker titta på situationen och se vad som hände i den har jag gjort något fel eller är det den andre personen. Om jag har fel eller är dum då ber jag om ursäkt. Det har blivit en del ursäkter senaste åren.

Jag önskar att jag kunde få en ursäkt eller förklaring för det jag gick igenom men jag har insett att jag inte kommer få det för att personen som gjorde mig illa inte ser det så.

Jag vet att det blir mycket av samma saker jag skriver men det är ett terapi verktyg att skriva mina tankar just här och nu. Ibland så raderar jag saker för att det var i stundens hetta.

Den dagen jag slutar skriva här så mår jag troligtvis bättre och då kanske Bloggen kan fungera som hjälp åt någon annan som befinner sig i samma situation som jag har varit i.

Ett lugn har infunnit sig.

Ett lugn har infunnit sig. Många tankar har flygit runt i huvudet senaste veckan, meninte på samma sätt som tidigare.

Jag vet att tankarna har varit om att jag inte förstår varför jag inte fick ett avslut eller varför jag inte fick svar på väldigt många saker, men det ligger inte på mig att tvinga miig till någon att svara mig. Det brukar vara normalt att när man pratar med en annan person så är det ge och få i konversationen.

Vilket sällan hände när jag pratade med mitt X, viket lämnade ännu fler frågaor i mitt huvud. Idag så vet jag att hon har egna problem som hon inte erkänner för sig själv (tror jag) men det är inget som hon tar ansvar för är min uppfattning.

Men jag har börjat ändra fokus i den frågan, varför brydde jag mig så mycket på att få ett svar från henne? Varför var det viktigt?

Det jag kom fram till var att jag har intalat mig själv att jag behöver förstå för mig själv olika saker som händer med mig framför allt när någon annan snacka skit om mig bakom ryggen, eller varför slutar någon att svara.

Det ligger djup inom mig att inte såra eller göra illa andra personer, jag gillar inte att hänga ut folk. Jag vet att alla är olika, det är inget jag kan eller vill göra för att försöka ändra på personers uppfattning. Jag kan till och med se tjusningen i att vi är olika och att det är en styrka i sig.

Jag har fått flera SMS från mitt X genom åren dom gånger som hon väljer att ta kontakt med mig, det handlar oftast om att hon mår jättebra idag och j ag borde göra som henne. Släpp allt och gör något kul med livet, man vet aldrig hur länge till man lever.

efter det så skriver hon att jag är sjuk ihuvudet och borde söka hjälp, efter det så kan det även komma en förklaring på, alla saker som jag gör fel mot henne.

Inte en enda gång sedan äktenskapet kraschade har jag fått höra att hon förstår sina egna problem och vad dom består av och sedan få en genuin ursäkt för hennes eget beteende.

Önskar bara att dena tiden raderades från mitt minne, fruktavsärd upplevelse.

Men idag så fokuserar jag mer på mig själv och försöker hitta lösningar på mina egna problem, på fredag så börjar första hjälpen men en utfrågning om vad det är för hjälp jag behöver få, så jag kan hantera mig själv och mina upplevda trauman.

Mycke av det som jag behöver göra är att se in i mig själv och försöka hitta en koppling och se samanbanden med vad händer när….och hur reagerar jag då….. och varför reagerar jag på det sättet vid det tillfället…. och hur får det mig att känna inombords.

då kanske jag kan hitta andra sätt att hantera mitt liv och acceptera att jag får känna på ett visst sätt men jag behöver inte uttrycka mig som jag gjorde förut.

Åh en eviga längtan att få en förklaring eller försöka vara vänner med mitt X har jag lagt åt sidan, dte är inte mitt ansvar att försöka få henne att förstå eller ändra på sig så jag upplever henne som snäll och vänlig igen.

Struntar man i att svara en annan person eller drar sig för att lyssna och förlåta varandra så finns det inget hopp i att ens lägga e tanke på det längre. det är bara barnen som får uppleva en sorglig situation och den kommer dom ha med sig i livet, jag bara hoppas att den inte färgar deras uppväxt och skapar framtida problem.

Jag har börjat prata med barnen och informerar dem om sanningen, så domska förstå att både mamma och pappa har gjort fel och hur situationen ser ut idag.

Komplicerat och låst.

Komplicerat och låst. Helt sjukt vad människliga psyket är komplicerat, saker som jag visste att jag varit med om men som jag har tryckt bort djupt djupt ner. Faktiskt så långt ner att jag inte ens förstod hur mycket som påverkade. Det är absolut inget jag vill ursäkta mig med.

Det som hände det som vi båda skapade är fruktasvärt olyckligt att det skulle behöva bli så här. Ju mer mitt X drog sig undan och inte ville svara på mina frågor ju mer försökte jag få svar. Så hon tog skada att jag var på och jag tog skada att inte få svar.

Men jag var inte ute efter att prata hela tiden, jag ville få en förklaring till det som hände och en ursäkt. Sjuk hur illa förberedd och dåligt utrustade vi var.

En sorglig sak som jag kom på nu är att när vi hade det som värst i relationen så försökte jag förstå mitt X och dom få gånger vi pratade med varandra så gjorde jag med henne så som jag gjort med mig själv nu. Försöka förstå vad det är för saker i hennes barndom som nu uttrycker sig i vuxen ålder. Det kom fram en del saker som var nyttiga att få reda på.

Men så här i efterhand så är det upp till henne att reda ut sitt liv, jag borde ha fokuserat på mig själv helt och hållet. Jag tror vi hade samma problem då att se in i oss själva och villka svårigheter det ställer till med när det uppstod ett problem i relationen som vi behövde prata om. Hon får ångest av att vara ärlig mot mig där jag kände mig bedragen och jag är rädd både för konsekvensen av att bli lämnad och rädd för att bli konfronterad.

Vi satt på nålar hela tiden och mådde skitdåligt. Tyvärr så blev reultatet manipulering och lögner och jag vrider och vänder på saker o ting i samtalet för att inte anklaga och vara arg. Men hur förmedlar jag vad det är jag vill när det är så infekterat hela tiden? Idag så spelar det ingen roll vad som händer mellan oss, det är över och vi båda har gått vidare och jag försöker fokusera på mig.

Två otrygga människor som inte har haft en trygg och bra uppväxt.

När jag tänker tillbaka på just det tillfället när hon och jag pratade med varandra också tänker jag på mig själv så hade jag inte kunnat accessa något då. detvar så djupt begravet så jag kunde inte ens nå dom minnea och analysera dom då.

Men jag var psykiskt sjuk då eller mentalt instabil jag vet inte vad termen är för mitt tillstånd då, så jag hade inte kunskap eller vetskap hur jag skulle göra och då var jag fast besluten på att fixa problemet som vi hade.

Det skulle lösa allt trodde jag, det fanns inget annat. idag så har jag ett annat förhållningsätt till det. men jag var i ett mentalt dåligt skick då.

Jag vet att jag skrivit om att jag var ”frisk” i början när äkenskapet kraschade men det hade inte livit en annnan utgång för det. låt säga att vi hade blivit tillsamman igen då hade det kraschat ändå.

Vi båda var i så dåligt skick på den tiden, vi hanterade våra liv på ett destruktivt sätt.

Jag vet inte om hon är dold narcssisit, eftersom jag inte är en läkare så kaninte jag bedöma det. Men av alla saker jag läst så prickar hon av alla dess beteenden enligt mig och det jag har upplevt, men det är inte mitt problem det är hennes problem.

Jag har mina egna problem som jag behöver fixa och det är en hel drös med saker jag behöver ta itu med.

Idag så stapplar jag försiktigt mina första steg till vårdcentralen och söker hjälp.

Idag så stapplar jag försiktigt mina första steg till vårdcentralen och söker hjälp. Vilken helg det varit, fick hjälp av att skriva ner saker i Bloggen, men det var efter jag pratat med Emma igen så började bitarna falla på plats. Tänk att den flickan är så klok otroligt genomtänka saker som hon berättar och svarar.

Vilka problem jag har haft med mig själv. Det är jättejobbigt att se in i sig själv. Jag har aldrig gjort det förut allting har fungerat förut varför ändra ett vinnande koncept har jag levt med i hela mitt liv.

Utan att se mig omkring hur det har påverkat mig själv och alla runt omkring mig. Nu är det inte så att livet varit kaotiskt men jag själv har aktivt stoppat mig själv från att vara lycklig.

Nu tar jag dom första stegen till att må bra inombords och sluta ljuga för mig själv. Känns väldigt skönt måste jag säga. Jag aldrig jag gråtit så mycket som nu. det är relativt mycket men jag grät aldrig. Men det känns fint och skönt för det är glädje som kommer fram.

Även om jag varit otroligt negativ i vissa inlägg så har jag behövt skriva ner det och för mig så är det samma känsla som att skrika ut samma saker. Det är så laddat den perioden av mitt liv som jag tillslut kunde säga hej då, lycka till.

Sitter och tittar på klockan hela tiden när den ska slå 8:00. vill ringa och sätta igång processen.

Jag vet när jag försökt göra något åt saken innan så har jag aldrig kunnat fokusera på mig och mina brister. Jag var hela tiden uppluten kring att bara fokusera på en enda sak. Laga fixa det som är bortom min kontroll och att alltid ha den där ständiga känslan av oro, fy fan vilken jobbig tid det har varit!

Tror detta kom i rättans tid, jag känner att jag hade stagnerat vid en tidpunkt som totalt kontrollerade mitt liv och mina handlingar. Jag säger inte att det jag varit med om inte har hänt men jag kan inte ändra någon och jag kan inte förlåta någon som behöver förlåta sig själv.

Jag kan erkänna att jag har problem söka hjälp och jag kan se till så dom inte är ett problem längre efter det så kan jag förlåta mig själv och be om ursäkt till dom jag sårat.

Dilemmat jag var i.

Dilemmat jag var i. Förstå vilket arbete det var att försöka vara snäll respektfull i mina försök att inte anklaga eller ens säga något som kunde antas som kritik.

Att navigera det var helt omöjigt visade det sig.

Jag visste sedan långt tid tillbaka att minsta antydan till kritik i ett samtal som jag ville ha för att reparera vår relation som hon valde att vara otrogen i. Jag förlorade innan matchen hade startat. Det är så sjukt att förstå det i efterhand.

Var tvungen att lära mig att prata på ett helt annat sätt men det blev oftast kaos ändå för hon satt bara å väntade på att få attackera och hugga i strupen vid första antydan till att det fanns ett läge.

Jag kunde börja en mening så här. Jag blev väldigt sårad när jag läste om när du ville vara otrogen med den personen på jobbet. FEL! KRIG!

Jag vill att vi ska kunna prata mer öppet med varandra för jag blir bara utskälld dom gångerna jag vill att vi pratar med varandra om vad det var som hände. FEL! KRIG!

Vad jag än gjorde eller försökte göra för att rädda relationen var ju dömda att misslyckas från början.Det fanns inget intresse att hon skulle ändra på sig eller be om ursäkt. Hon ville bara att det skulle gå tillbaka till livet som vi hade innan.

Vi åkte på en solsemester till Turkiet för att se om det gick att reparera relationen. Det skulle vara någon sorts mätsticka om det var värt att fortsätta med varandra. Allting var ganska bra tills en kväll då jag ville prata för innan det så snackade vi inte om det som hade hänt innan. efter det så dog det sista för henne.

Jag tror testet var om jag kunde sluta prata om det hon hade gjort mot oss. Men jag hade kommit till ett ställe i relationen där jag kände att det är ohälsosamt att vara tyst å ignorera saker som behöver diskuteras.

Och det var jag som skyddade hennes otäcka beteende i vårt hem. Helt galet.

Jag har läst andra personers story som levt med en dold narcissist (Covert narcissist) och dom är lika snurriga ihuvudet som jag blev. Det finns ingen rim och reson hur dom bara kör över personerna som dom säger att dom älskar.

Idag så erkänner hon inte att detta har hänt och att hon ens inte inser att hon borde söka hjälp är helt chockerande. Det är lönlöst att försöka nå fram till henne, jag har försökt i några år och jag får samma bemötande varje gång. Skrik, lögner, undanflykter eller bara vara tyst och stirra ner i marken. Väldigt moget sätt att hantera ett samtal.

Det ska tydligen vara ett Trauma ifrån barndomen som sätter sina spår så djup, så i vuxen ålder så blir varje bråk som att bråka med ett ilsket barn. Det är exakt samma uttryck som barn gör när dom känner sig kritiserade eller pressade. dom kan aksta sig ner på marken och ligga å skrika och vifta med armarna och sparka med benen. Först gång man råkar ut för det så vet maninte hur man ska hantera det.

Skönt att kommit så här långt, jag tycker faktiskt synd om hennes nya kille ingen männsika ska behöva genomlida en sån upplevelse som jag gick igenom.

Kärlek ska inte göra ont.

Läskigt att vakna upp och inse att det är jag som håller lågan igång.

Läskigt att vakna upp och inse att det är jag som håller lågan igång. Vad menar jag med det?

Det är flera orsaker till att jag har hamnat där jag är idag.

En person som har den här personlighetsstörningen behöver oftast en partner, partnern blir då medberoende. Detta sker redan ibörjan av en ny relation. Det känns som du träffat din tvillingsjäl. det är en mäktig känsla. det är inte att man hittet en vilken partner som helst det är den helige gralen av partners.

Å det är väldigt lätt att halka dit på en gång för narcissisten tar inte vilken partner som helst utan väljer emapter eller männsikor som har mycker empati och gärna vill ge till andra än en själv. Tyvärr så är jag en person som älskar att ge till andra. Förr såg jag det som en bra kvalité i mig men idag så öppnar det upp så jag kan försätta mig i såna situationer igen.

Det syns eller märks inte vad personen med störningen håller på med för omvärlden. detta är ett spel som kan hålla på under väldigt många år.

Det är mycket maniplulation som är bakomliggande för att kunn uppnå önskat resultat. det handlar inte om mig och vad jag vill göra, jag ska fungerar som ett batteri för narcissisten. Jag har det nacissisiten saknar. Empati i kubik. känns tragiskt att skriva att jag har empati när jag sitter och skriver om det här. men det är så sjuk värld.

Jag reagerar som många andra som är friska och inte lider av någonstörning, jag har varken förstått eller märkt att hon haft en störning,jag har trott att vi har haft relationsproblem hela tiden. det är inte förräns jag klev bort från relationen och slutade vara ett batteri som dom riktigt hemska sidorna kom fram. Å då förstod jag ingeting av det som hände varje dag. Var tvungen att prata med andra polare och fråga om dom hade råkat ut för vissa saker som jag hade.

Det som gör det så fruktansvärt svårt att komma ur där ifrån och släppa taget är just att jag är medberoende och det sista jag vill är att hänga ut henne.

Dom 3-4 senaste SMSen jag fått det kan vara svar på något jag frågat eller något hon vill. Det är alltid samma format på formuleringarna.

Det är antingen ett svar jag fått eller så informeras jag av något slag i ett nytt SMS, vidare i SMSet så får jag en hint att jag är sjuk eller störd och borde söka hjälp för det. Sen kommer det sista som fungerar som själv bekräftelse för henne eller ett sätt att visa att det inte är något fel på henne alls. där hon berättar hur bra hon mår och att jag borde försöka göra det samma med mitt liv. släppa allt och njuta av vad som kommer (jag har fortfarande inte fått någon ursäkt)

Texten är alltid formulerad så jag inte kan bli arg eller anklaga henne eller svara henne alls för det indikerar bara det hon skriver i meddelandet till mig, att jag är störd, efterhängsen, arg eller försöker ge tillbaka på henne. Villket blir moment 22.

Om hon alltid har en polerad fasad är älskad och omtyckt, visar att hon är ledsen inför andra och talar om att jag har problem med mig själv och delar med sig om dom gångerna jag ta tappat veklighetsförankringen till vännerna. och Jag har försökt hålla hennes utbrott, manipulering, empatilöshet, gaslightning hemliga då får jag det svårt den dagen jag vaknat till och förstått vad jag råkat ut för och sedan försöka frigöra mig själv från henne.

Jag kommer alltid att se ut som ett offer pga. hur korten lagts fram på bordet.

Dom flesta runt om kring den här personen är väl informerad om vad jag har gjort för fel mot henne så hur jag än reagerar så ser det ut som om jag sitter jag med offerkoftan och tycker synd om mig själv och gör henne liv till ett elände. så konfrontation är bara att glömma det är ändå bara som att prata med en vägg.

All information jag lyckats läsa på om den här personlighetsstörningen rekommenderar alltid att offret ska/måste klippa kontakten för att komma ur detta hel. det finns inga andra sätt.

Dom har inga problem att gråta öppet framför andra och visa hur ledsna dom är, men det är bara ett spel. Dom är oftast ledsna att det inte blev som dom ville eller så vill dom få er empati så ni kan tycka synd om dom.

Vad jag än säger eller gör som på något sätt filar bort denna fasad kommer att ses som ett hot och deras värsta mardröm är att tappa masken och visa världen hur falska dom är.

Inte en enda gång har jag fått höra att hon skulle ha gjort något fel mot mig, alltså där hon tar kontakt med mig och berättar varför hon betede sig illa och sedan ber om ursäkt, även fast vi pratat flera 100 timmar med varandra så är det oftast jag som ber om ursäkt i slutändan.

Efter 2 självmordsförsök så tycker inte jag detta är roligt längre och jag vill att det ska sluta! Det är otroligt påfrestande för mitt psyke. Senaste månaderna så har olika saker fallit på plats i mitt liv så jag kan uppleva och se att jag varit med om ett psykiskt övergrepp och som medberoende så har jag gjort allt för att hjälpa henne att dölja denna hemlighet. Jag ville upprätthålla en fasad att vi har problem i relationen men det kommer gå bra islutändan för vi ”jobbar på det” men det var betydligt mörkare än så kan jag säga.

För mig så var det bara 2 olika alternativ när jag fortfarande var inne i förhoppningarna att hitta tillbaka, antingen fortsätta att elda på hemligheten. Eller inse att det är över men det skulle bara visa att jag har varit en störd person och hon den där trevliga justa personen som aldrig skulle göra någon illa. Hon har aldrig gått ut och erkänt att hon har problem med sig själv.

Jag bryr mig inte om att hänga ut henne det finns ingen anledning till det. Jag har berättat om att hon själv blev utsatt av en narcissist relativt nyligen på hennes arbetsplats och hon tyckte det var riktigt obehagligt och började tvivla på sig själv när hon blev manipulerad, när jag beskrev hela min upplevelse med henne så har jag blivit ännu värre utsatt och försökt bli tystad så jag kan återgå till min ”plats” att hjälpa henne som medberoende.

När jag sedan tog ut skilsmässan så blev jag lurad att vara kvar i relationen, manipulerad igen med hjälp av sex, falska förhoppningar att allt skulle bli bättre mellan oss.

Men när jag inte ville gå tillbaka till personen jag var innan som anpassade mig till hennes behov så vände det blixt snabbt i vår relation. Hon klippte kontakten med mig, Hon gjorde allt för att visa att hon är världens bästa mamma för våra barn och samtidigt så fortsatte manipulationen mot mig och den håller fortfarande på.

Den stora skillnaden på varför hon manipulerar mig idag är för att jag vill inte vara hennes medberoende som hemlighåller övergreppet, Hon har en ny relation det skulle inte se bra ut om detta kom fram i ljuset plus ha ett alternativ att gå tillbaka.

Det är små små saker i min vardag som gjorde min tillvaro till ett helvete. Det är svårt att beskriva hur det är att leva i en sådan här värld.

Jag ser verkligen allting klart och tydligt nu vad hände och varför, jag ser att mitt medberoende skapade hinder för mig så jag inte kunde komma vidare med mitt liv. Jag har pratat med rätt människor som har hjälpt mig att se saker i ett annat ljus och dom hjälper mig att hålla mig på stigen.

Jag har försökt rensa bort gamla inlägg i Bloggen som jag skrev av ren ilska och frustration, så nu det är mer fakta om verkliga händelser. Min äldsta dotter sa till mig att jag ska fokuser bara på mig, det finns inget jag kan säga eller göra för att få mitt X att förstå vilken skada hon gjort. När detta händer en normal person så går det inte att skydda sig ifrån om man inte vet om tydliga varningssignaler som personen visar. men det kräver ocskå en viss typ av offer som är godtrogen och är känslomässigt närvarande.

Jag vet inte hur många gånger som jag skrivit här och när jag läser det jag skrivit så ser det ut som jag har offerkoftan på och försöker skylla över allt som hänt på henne.

Som jag försöker säga så är jag inte intresserad av att hänga ut eller svartmåla henne eller mig. Jag vill bara att det ska sluta och helst att jag inte dör på kuppen.

Jag är livrädd idag för att träffa en ny kvinna, dom långa relationerna jag haft så har jag valt 2 narcissister av dom, jag är rädd att öppna upp mig igen och bli misshandlad på det sättet. Min kärlek är det finaste jag har att ge, jag pallar inte bli massakerad igen.

Men jag är så fruktansvärt glad just nu att jag har tagit mig ur denna ohälsosamma situation. Det är bra mycket lättare att hitta min väg fram.

Det finns några personer som jag jag är så tacksam för.

Det finns några personer som jag jag är så tacksam för. Min dotter Emma är jag så otroligt tacksam för att jag har i mitt liv, Efter förra samtalet vi hade i veckan så spann tankarna vidare så jag ringde upp henne idag och berättade att min hjärna går på 100% hela tiden och det känns inte som att den går att stänga av eller pausa.

Sen har vi Mackan och Maria också, jag inte hade levt idag om det inte vore för dom och alla mina barn.

Då hade vi innan pratat om ADHD, när jag lyssnade på henne så kan det vara mycket möjligt att jag har haft det hela tiden under hela min uppväxt. Så jag har tagit beslut på att boka in en tid för att se om det går att utreda om jag har det.

Jag har letat med ljus och lykta efter en förklaring på varför alla tankar sätter igång och fullkomligt bränner sönder hjärnan när jag får mycket att göra eller blir stressad. det är en väldigt konstig känsla att känna att man har kontroll och världen runt om kring är lugn och sansad men hjärnan slappnar aldrig av.

Har aldrig hittat en anledning men om det kan vara ett av mina problem så skulle jag bli väldigt glad om det gick att korrigera.

Jag har även upptäck en sak med mig som är så skön att få reda på varför jag blvit så stressad under åren. Det har varit min egen rädsla för att visa mig sårbar och ärlig mot mig själv i olika situationer.

Jag har även upptäckt att jag var livrädd för att vara mig själv i min tidigare relation istället för att vara den jag är och acceptera allting som det är så har jag anpassat mig till varje läskigt lite förtäckt hot.

Jag vet en sak som jag varit livrädd för och slagit knut på mig själv är första gången som mitt X berättade att det är alltid hon som gör slut med sina pojkvänner och dom brukar inte få en anledning till varför det hände. det har jag brottats med sedan dag 1.

Jag med mina rädslor skapade ångest för mig själv för rädda något innan det ens har skett något med relationen. Jag får skylla mig själv men det var väldigt skönt att komma till den slutsatsen.

Just nu så har jag aldrig känt så här tidigare, lugn och harmonisk ingen ilska inget hat, inga dåliga tankar alls. tänk om jag skulle bli diagostiserad med något ADHD eller liknande som även kan göra så hjärnan varvar ner jag skulle vara närmre lycka då än någonsin.

Jag kan släppa allt nu och gå vidare……..sakta men säkert. Nu är jag trygg, jag har klippt banden med mitt X och det är inte någon hemlighet längre så jag kan inte åka in i den förvridna världen igen.

Det finns några personer som jag är så tacksam för. men herre jösses vilka problem jag satt upp för mig själv. Eller jag menar vilken uppväx jag var med om.

Det har kommit fram så många saker när jag har pratat med Emma som är så viktiga att hantera som jag blundat för i hela mitt liv.

Nu har jag kommit till en intressant frågeställning.

Nu har jag kommit till en intressant frågeställning. Som jag inte har svar på. Jag kommer behöva skriva ner detta och redigera om vart annat.

När jag vaknade i morse så började tankar spinna loss som dom alltid gör i mitt huvud. det är svårt att beskriva hur det känns för mig på samma sätt så kan jag inte förstå hur det känns för andra människor. ända fram tills jag var 45 så har jag aldrig funderat på varför jag gör som jag gör, jag är 100% känslostyrd.

Det finns ingen logik i hur jag tar mig an saker, logiken kommer senare när jag ska lösa sakerna jag står inför vilket är skit kul.

Problemet jag märkt att vara känslostyrd är att jag alltid agerar med mina känslor och jag pratar med mina känslor som guidar mig i möten med nya och bekanta människor.

Det finns säkert en fin klassifiering på på min typ av personlighet, men eftersom jag aldrig ifrågasätter mina beslut och bara ger in till mina impulser så kan vad som helst hända.

Jag måste ändå säga det att under all mina levnads år som jag träffat personer så kan jag inte minnas några speciella tillfällen som inte var kul och intressanta.

Vad menar jag då med känslomässigt styrd, när jag befinner mig i en situation så reagerar jag eller agerar jag på hur det känns i kroppen/hjärnan beroende på vilken information jag får. sällan som jag analyserar och tänker logiskt vid såna tillfällen om ens någon gång.

Här kommer det stora problemet om jag då är med om något kul eller spännande så skarattar jag eller blir väldigt intresserad av vad som kommer att ske.

Men om det då är skrämmande eller hotfullt eller läskigt så blir jag rädd, min puls går upp och slår jättefort, tankarna sätter igång och går i super speed och målar upp olika scenarion som kan tänkas utspela sig. det är verkligen skitjobbigt.

Det känns som jag inte lärt mig att hantera hotfulla saker, det är inte förrän nu i senare delen av mitt vuxen liv som jag börjat försöka stanna upp och titta på det logiskt och försöka förstå vad det är som händer och vad är det jag borde göra.

Även nu när jag försöker dissekera hur jag fungerar så blir jag förvånad över hur jäkla konstig jag är. Tror nästan att jag får dedikera en helsida på detta.

Vad jag har förstått så är narcissisten väldigt kompatibel med min typ personlighet, var av alla mina längre relationer har faktiskt varit med narcissister av något slag. Fan jag måste vara dun i huvudet.

Men min reaktion iaf. är att jag blir rädd och börjar låta min rädsla styra utan att stanna upp och känna om det är rimligt att känna så. Sista åren i relationen så började jag stanna upp och titta på situationen jag var i detta kom samtidigt när jag började med personlighets utvecklingen för mig själv.

Behövde lyfta på många stenar och titta på mig själv och ifråga sätta mig själv vad håller jag på med i vissa situationer å varför hanterar jag situationerna genom att bli rädd och fly.

Då kommer en ingridiens som jag tror påverkar mycket. I min relation med mitt X så finns det en röd tråd i vår relations dynamik som alltid är konstant för att relationen ska må bra och det är här den sjuka symbiosen med en narcissist ställer till med sån skada och snärjer in personen.

Jag försörsöker att anpassa mig och läser av hur vi mår idag, det är aldrig riktigt bra, det gnälls lite här och där från narcissisten som ser till att jag som vill ha lugn och harmoni mer än något annat försöker uppfylla och få humöret på rätt köl.

Eftersom vi aldrig bråkar eller talar om förvarandra hur vi vill ha det så blir varje dag snarlik, jag tassar på tå och hon ser till att det sällan är harmoniskt. helt sjukt när jag nu skriver om det.

Vi hade några år som var fantastiska så som jag upplevde dom. men det började försvinna mer och mer då hon ”blev” något. tror det var i sammanband med hennes karriärsbyte och några år efter det hennes första affär. efter det så blev det aldrig bra mellan oss.

Jag lovar att jag har aldrig straffat henne för affären, jag sa bara att jag flyttar till in polare så får du fundera på vad du vill göra. sen träffades vi efter en vecka och pratade knappt om det för jag ville inte vara den som sätter igång ett bråk så vi går isär, jag var idiot kär och skulle göra vad som helst för att få vara med henne. Jag förstår att det inte är så logiskt.

Men allt detta blir så här sjukt när man lever med en person som från dag ett ser till så man behöver anpassa sig, man märker det inte första åren eller om man lyssnar på sig själv så märker man det. men jag reagerade med mina känslor som jag alltid gjort.

Idag så är det skönt att se henne och vår relation hur den fungerade och vad konstigt det var att hela tiden anpassa mig att vara kvar i något som jag egentligen mådde dåligt i.

Jag har märkt att efter jag analyserat sista åren med henne så var det slut mellan oss, det var riktigt hemsk att leva i.

Jag som alltid ville förlåta det enda kravet jag hade var att vi skulle äntligen prata med varandra. Men det visade sig helt omöjligt. Jag vet inte riktigt hur hennes plan såg ut men hon visste att jag hängde efter på ett snöre och det var inte jag som skulle göra slut. så hon började göra lite vad hon ville antagligen för att frigöra sig själv utan att informera det.

Jag började stå fast och se till så att vi faktiskt hade samtal om olika saker som hon hade gjort mot mig som jag ville ha svar på. Men jag fick aldrig några svar jag fick vara med om dom mest sjuka bråken/samtalen/förnedringen som höll på tills vi slutligen gick i sär.

Än idag så har hon inte tagit på sig sin del förstått hur fruktansvärt elak och narcissistisk hon var mot mig, ingen ursäkt ingen eftertanke.

Idag behöver jag inte det för att gå vidare och det är en del av att jag har kunnat gått vidare för att jag förstår hur sjuk denna personen är.

Men jag behöver göra mer saker med mig själv, jag funderar på varför jag reagerar som jag gör hur kan jag få bort dom sakerna som jag starkt ogillar i mig?

Kan det vara så att jag har någon konstig bokstavskombination. högst sannolikt. men hur ska jag få reda på det? Om jag söker hjälp så bör jag veta vad jag söker hjälp för. Jag är ju glad att vara jag.

Det är fortfarande jättehärligt att vara glad och att jag fortfarande vill ge, men det kanske skulle behöva tonas ned litegrann. Jag ska söka lite på nätet om jag kan hitta en ledtråd på mig.

Satt precis och funderade på min hjärna är nuförtiden alltid påslagen det går 1000 tankar genom den helatiden och det kännss inte som den får vila. Så tänkte jag tillbaka när jag var yngre hur var hjärnan då jag tror att detvar betydligt lugnare mer harmoniskt.

Jag skulle vilja komma tillbaka till det läget igen, separatione gjorde så jag överanalyserade allt, var enda situation. nu så tvivlar jag på mig själv om jag är så här speedad för att jag är så som person eller om jag blev påverkad va det jag fick uppleva.

Jag pratade med äldsta dotter här om kvällen och vi pratade ett jättebra samtal om psykiskohälsa och vi båda har gått igenom ett Trauma med en narcissist. Men hon lyfte ett par saker då somjag gått och tänkt på om just hjärnan och att jag berättade om att den går på högvarv helatiden. jag skulle vilja ha en Off switch så den kan få vila när den ska vila.

Känner att jag mår väldigt bra och har hälsosamma tankar med mig nu idag, men just hjärnan känns överarbetad och skulle behöva semester. hoppas jag hittar något om det.

Offerkofta, inte det jag vill uppnå.

Offerkofta, inte det jag vill uppnå. Så jag ska försöka förkara enkelt att vi båda 2 har varit otrogna mot varandra.

Ingen bra kombination alls.

Vi båda har förstört vår relation på olika sätt tillsammans, så jag är inte ute efter att trycka ner Xet eller svartmåla henne.

det jag där emot kommit på med mig själv är att jag har varit medberoende i hennes störning. Jag har inte kunnat lämna henne eftersom jag aldrig haft något skäl. Jag vändate på att få en förklaring och om kunde hitta tillbaka. Hur skulle jag veta att hon hade en egen agenda att stick och sedan klippa alla band.

Jag ser ju nu att skamen att berätta för alla varför jag föröskte vara kvar i en rutten relation var för stor för mig att visa andra. Jag ljög för mig själv när jag hoppades att vi skulle hitta tillbaka. Jag ser ju själv att relationen var dödsdömd och det som sedan skedde var en plågsam utdragen smärta som jag tror vi båda skulle vilja slippa.

Hoppas att hon hittar sitt kall men framförallt så hoppas jag att hon börjar se och förstå sina problem och se till att få ordning på dom. annars så kommer hon att bära med sig det in i nästa relation. möjligt att hon klarar sig utan skador men den som blir lämnad kommer bli förkrossad för troligtvis så har han samma typ av personlighet som mig.

Jag ser det med mig själv att jag behöver fixa till mina problem innan jag ger mig in i en relation igen annars så tar jag med mig mitt skit och det slutar bara med tråkigheter så som jag ser det.

Problemet är att alla saker som har skett under min mentala härdsmälta så är hon delaktig i den precis på samma sätt som jag är delaktig. Jag tar inte hennes namn i texten för att då blir det svårare att hitta denna sida om någon skulle söka på hennes namn tex. om det fanns nerskrivet på denna Blogg.

Det min Blogg är tillför mig är så jag får skriva av mig primärt, så jag får ur mig mitt defragmenterad data som ligger och skramlar i huvudet. Det var en riktigt jobbig och psykist påfrestande 6 år av mitt liv som förstörde mig som person.

Jag förstår att jag är 100% ansvarig för mitt liv och vad jag väljer att göra med mitt liv, men när man blir manipulerad på det sättet som jag blev utsatt för så varken såg jag eller märkte att att min stora kärlek skulle hugga mig i ryggen medvetet. (jag var älskade henne och jag är godtrogen, sämsta kombon om någon gör på detta sättet mot mig).

Så det är en process för mig att bearbeta mig själv med att få ur mig vissa saker som dyker upp i mitt huvud när som helst så jag kan lägga det åt sidan sen istället för att grubbla.

Mitt X är jag jättebesviken på men jag är ännu mer besviken på mig själv. Jag håller på att ta ansvar för mitt liv och reda ut min soppa och hon är ansvarig för henne liv.

Jag skriver väldigt personliga saker om mig själv också som jag jag känner att jag behöver ta tag i för att få bättre kvalite dom sista åren jag har kvar att njuta av livet. Detta har varit det bästa verktyget jag har hittat än så länge.

Tyvärr så är jag varken Poet eller bra på sätta text, jag stavar som en kråka och särskriver helt klart bäst i hela Sverige. men det är inget jag tänker be om ursäkt för det får ni på köpet.

Ibland kan vissa inläggvara lite gnälliga tyvärr, men även jag har mina sämre dagar då det känns skönt att få gnälla.

Vill ni inte läsa och tycker att innehållet jag skriver är värdelöst så är det bara stänga sidan, om någon finner att det hjälper er att komma ur en skadlig relation så blir jag verkligen glad.

Offerkofta, inte det jag vill uppnå.

///Thomas